UNDER MASKEN,

Det är september igen
men det känns värre den här gången.
Jag vet inte vart jag ska eller
vem som ska gå med mig.
Det gnager inuti, det känns som ett monster.
Det växer dag för dag men krymper på kvällen.
Ibland känns det inte alls.

Jag läser böcker om liv som låter helt fantastiskt.
Jag drömmer om poesi som blir verklighet.
Kaffe och te får verkligheten att lysa. Lysa som en stjärna
i kanten av ditt hjärta.
Äsch, jag vet ingenting och justnu känns det bra.
Monstret ska bort nån dag och
jag vet det kommer snart.

La-la-la-la-la-la jag blev glad nu.
Nu ska jag ringa en av de bästa jag vet. Pussheej.