UNDER MASKEN,

när jag var fem år,
fanns det en plats jag alltid återvände till för trygghet
en plats där jag alltid fann kärlek
en plats där alltid dörren var öppen
en plats där tiden stannade för en stund och ingen ondska kunde nå in

under de här tio åren som gått har,
platsen med tryggheten försvunnit
och kärleken glömts bort
dörren har varit stängd allt för mycket och tiden bara gick gick
ondskan kom förbi en sväng och gjorde tillfällerna hemska

så idag,
när jag återvände till platsen
återvände till platsen själv
utan personer som gjort platsen hemsk under åren
utan tankar som nervärderade eller påverkade
utan människor som tog den fria luften och gjorde den instängd

känslan som jag som femårig kände var dag på den där platsen kom tillbaka,
tryggheten kom tillbaka
minnerna flödade
kärleken flödade
dörren öppnades och ondskan försvann när tiden stannade

när den där känslan kom tillbaka insåg jag att jag har gjort fel för mycket
jag har istället för att älska, hatat
jag har istället för att tycka om, tyckt illa
jag har istället för att förlåta, vara långsint
jag har istället för att bry mig, varit egoistisk
jag har istället för att träffa, undvikit

alla har vï  fått en tid här på jorden,
alla har vi fått en familj att leva med,
alla har vi fått en person att vara,
jag insåg att jag har glömt bort de där dagarna, timmarna, känslorna som bara de där två människor får mig att känna
jag har glömt mina idolerna från barndom
jag har glömt bort mina allra största inspirationskällor
jag har undvikit, tyckt illa om och skitit i de som faktiskt bryr sig mest,
de som faktiskt alltid har förstått, utan att behöva berätta har de fattat, de ser rakt igenom mig gång på gång,
det finns ingen annan som gör det, det kommer aldrig finnas någon som gör det

jag har alltid tänkt att de alltid kommer finnas där, i bankeryd på ramnegatan, 15 minuter ifrån,
så som de alltid funnits där, dag in och dag ut i femton år
jag kan inte tänka mig ett liv utan de
utan att veta att om jag tar 26:an och ringer innan så finns de där

jag har fått för mig att de inte vill väl,
fast att pappa gång på gång sagt hur mycket de saknar mig
hur mycket de älskar mig
att jag är deras första barnbarn och den de tycker om lite mer än alla andra
den de bryr sig mest om, den de vill träffa

och jag min idiot har inte trott på orden,
har intalat mig själv att det inte är så
fast att jag varje julmiddag, påskmiddag bara viljat krypa upp i deras famn och glömma allt
gråta en skvätt och sedan somna med de omkring mig
innan sömnen hinna höra en godnatt saga som de med sina sagoröster berättar på sitt speciella sätt
jag har låst in mig på toaletten varje gång och tårarna har rullit ner för kinden allt för många gånger
känt att jag bara vill springa till bussen och aldrig mer återvända

insåg idag att de kan vara den tomma delen i mitt hjärta,
det som jag trodde var pappas fel kan vara mitt eget misstag
ikväll trots tårarna på kinderna känner jag mig hel och lycklig

för jag har insett hur mycket jag än intalar mig själv att det inte är så
kommer alltid Ramnegatan i Bankeryd vara platsen där tiden stannar och all ondska försvinner
Farmor och Farfar kommer alltid vara personerna som jag aldrig behöver berätta för,
de vet redan, de ser rakt igenom mig,
precis som jag ser på dem om något är fel eller inte står rätt till,

de kommer alltid vara de jag kan komma till när allt är borta,
de kommer alltid vara de jag älskar

och jag är glad att jag var där idag
och att jag insåg att jag har missat så mycket och har så mycket att ta igen
och att jag älskar berntssonarna där i bankeboda town
och att jag alltid kommer vara fem år och lycklig på ramnegatan
och att jag aldrig kommer överleva utan de

det är dags för mig att sluta tycka illa om folk,
det är dags för mig att se det fina i allt det ofina