UNDER MASKEN,

Köksbänkens kallhet gör att hela jag ryser.
Får gåshud för en minut eller två.
Jag tittar på klockan.
Den slår tolv.
Tolv, 00.00, midnatt, natt.

Jag rör inte en fena.
Jag sitter kvar där på min köksbänk.
Ända till glaset med samarin är slut.

Först då blinkar jag till.
Först då rör jag en fena.

Jag ställer mig upp,
lämnar glaset, som det var samarin i,
i diskhon.

Det var gott med samarin hinner jag tänka innan det blir kolsvart i köket.